Media, musik och människor

Det har ju inte undgått någon att israelisk militär bordat konvojen Ship To Gaza som var på väg mot Gazaremsan med humanitärt bistånd och dödat tio personer. Detta har utrikesminister Carl Bildt relativt omgående fördömt i ovanligt starka ordalag, med utgångspunkt från att bordningen ägde rum på internationellt vatten.

Så finns det tillskyndare på den borgerliga sidan som vill mena på att det fanns förmildrande omständigheter. Såsom att några aktivister på en båt skulle ha sjungit islamska krigssånger, eller att det funnits vapen ombord, att de var där för att provocera och att de faktiskt anföll den israeliska militären.

Men den israeliska armén var knappast ditbjuden, och jag är fullkomligt övertygad om att många av de som dödades kämpade för sina liv genom att försvara sig mot inkräktarna. Sen kan man ha allt gott uppsåt i världen om ickevåld, men viljan att överleva tar nog överhanden.

Och om ni undrar hur styrkeläget mellan Israel och Palestina egentligen är, så titta på webbplatsen If Americans Knew. Där kan man läsa att 124 israeliska barn dödats av palestinier, medan 1441 palestinska barn dödats av israelisk militär. Och att Israel får amerikanskt militärt bistånd med mer än sju miljoner dollar. Per dag. Palestina får naturligtvis ingenting.

Hade detta skett på israeliskt territorium hade jag tyckt att militären betett sig vidrigt, men ändå haft en viss förståelse för att man inte litar på okända skepp. Men detta var inte Israels angelägenhet ett förbannade dugg innan de kommit in på israeliskt vatten.

Alla dessa Israelvänner (som inte kallar alla till vänster om Centern för ”socialistvänner” utan ”kommunistkramare”) gör staten Israel en otjänst genom att försvara detta eller försöka avdramatisera det. Erkänn att det var människorättsvidrigt på alla sätt och vis och släpp in Israel bland de stater som faktiskt får ta konsekvensen av sina handlingar. På sikt är det ändå det som krävs för att ett land ska kunna accepteras av andra.

Så börjar politikernas vallöften ramla in på allvar. Många har ju anklagat de rödgröna för att inte berätta vad de vill, och själv har jag väl också känt att lite mer skulle de väl ha kunnat prestera redan tidigare. Alliansen har ju uttalat sig lite till och från mest hela tiden under sin mandatperiod. Det kan i och för sig bero på att de redan har ett samarbete. När de rödgröna kommer igång måste de ju göra rätt från början, så att inte borgerliga ledarskribenter och bloggare gör ned dem direkt.

Men idag läste jag något som gjorde mig riktigt glad. De rödgröna skriver på DN Debatt att de vill satsa på höghastighetståg. Och är det något som på sikt kommer att lösa problemet med miljöanpassade transporter på längre sträckor så är det höghastighetståg. Jag läste för något år sedan om tåg som skulle klara en sträcka Malmö-Milano på två timmar. Och får vi såna tåg blir flyget minst sagt onödigt – åtminstone så länge man slipper färdas över vatten.

För några år sedan var det en liten upplevelse att flyga. Förutom att man fick färdas ovan molnen och komma fram dit man skulle, blev man bra omhändertagen på både flygplats och planet. Det serverades en liten bricka med mat, och kaffe och te serverades när man ätit upp allt på brickan.

Nuförtiden är det klart annorlunda. Förutom att rädslan för terrorattentat gjort att både packning och kropp ska skannas ett par timmar före avresa, så har prispressen gjort att många flygbolag inte någon service kvar. Ingen mat kombinerat med personalnedskärningar gör att de bara har tid för säkerhetsföreskrifter och försäljning av taxfree. Och har du snålat rejält på biljettpriset och flyger med Ryanair, så kan du glömma allt som skulle kunna liknas vid hjälp.

Flygets fördelar gentemot tåget har därför klart minskat. Kan dessutom tåget gå ännu snabbare än idag, skulle långt fler åka rälsburet.

Tyvärr ligger mitt favoritresmål London på de brittiska öarna. Och de tripper jag gör dit skulle inte vara rimliga att göra med tåg ned till Frankrike och sedan genom tunneln under Engelska kanalen. Men när jag tar mig till London, lägger jag helst på ett par hundra och flyger med British Airways. De serverar fortfarande lite mat, delar ut tidningar och dessutom kan man få ett litet glas engelsk öl. Eller två. Man är ju trots allt på semester.

Tiotummare med Them Crooked Vultures - vill ha!

På lördag, den 17 april, är det Record Store Day runt om i världen. Riktiga skivaffärer har extrapriser på hela eller delar av sortimentet, artister spelar live i butiken och det släpps flera speciella skivor – oftast vinyl – bara för den här dagen.

Det började 2008 med att både Metallica och Billy Bragg gav konserter, och ungefär tio speciella skivor gavs ut – bland annat REM, Death Cab For Cutie och Jason Mraz. Flera hundra affärer runt om i världen deltog och succén var given.

Den legendariska butiken Rough Trade i London släpper exklusiva singelutgåvor av The Beatles, Blur och Rolling Stones, och har dessutom bland andra Laurie Anderson (nyss i Uppsala) som både uppträder och signerar skivor.

Detta må vara skivaffärernas sista desperata försök att locka kunder i en tid då de största skivaffärerna ligger mitt ute i ingenstans och man bara kan köpa från dem via webben. Men jag kan ändå inte komma ifrån att en riktig skivaffär fortfarande är något alldeles speciellt, och det här kan man bara inte vara med om på nätet. Så enkelt är det.

Tyvärr tvivlar jag på att Uppsalas eget Örat, efterföljaren till anrika Musikörat, kommer att vara med på Record Store Day. Att deras glansdagar är över är ju ett som är säkert, men de kanske klarar sig bra ändå. Läget på Kungsgatan är föga inspirerande med massor av , och butiken är till och med mindre än Musikörat när det låg på Sysslomansgatan.

Själv kommer jag inte att kunna vara med, eftersom jobbet ska på konferensresa över helgen. Men det är klart – är jag tillräckligt fräck kanske jag kan ta t-banan in till Record Hunter, Megastore eller Bengans. Jag gillar ju skivaffärer. Särskilt de som bemödar sig om att ta in vinyl.

Och så kanske jag kan komma över Them Crooked Vultures tiotummare som de släpper exklusivt för denna dag. För att beställa den via nätet är inte att tänka på – det är liksom emot hela idén med Record Store Day.

Måndagmorgonen startade ganska bra, om man bortser från att sophämtarna för andra måndagen i rad prompt ville ha sina påsar med brännbart innehåll före tjugo i sex och skramlade med tunnorna bäst de kunde för att berätta detta.

På väg till tåget trodde jag hade förlagt mitt månadskort, så jag blev lite orolig ett tag. Det gjorde förstås att jag kom en aning senare än vanligt till tåget. Men ”senare än vanligt” är ändå ett framsteg jämfört med för några år sedan, då jag ständigt var på vippen att inte hinna med. Det går tydligen att lära gamla hundar sitta!

Jag hade sett ut på webben att mitt tåg skulle gå från spår tre. ”Intressant”, tänkte jag. ”Det brukar alltid gå från spår fyra.” Jag funderade inte mer på anledningen, men väl framme vid Uppsala station förstod jag ju varför. Månaden var den första vardagen efter invigningen av nya stationshuset, och jag fick för första gången gå under spåren för att ta mig till mitt tåg. Spännande.

Invigningar är dock, som ni säkert vet, alltid mer otursförföljda än andra. Och den här var inget undantag. De sa i högtalarsystemet att biljettautomaterna fungerade dåligt, och att tåget före mitt var inställt. Följaktligen var mitt tåg smockfullt.

Kontentan för min del blev dock att jag fick stå upp hela resan. Det var lite otur, för jag hade rätt ont i ryggen när vi kom fram till Stockholm. Var det söndagens badmintonträning som spökar? Måste fundera på den saken.

Men när allt är inkört och hela det nya stationsområdet är klart, har vi vunnit mycket. Uppsala station har länge varit för liten för den trafik som nu går där, och den cykelväg som leder under spåret har varit hett efterlängtad.

Nu hoppas vi bara på att det sker en storsatsning i Uppsala tätort också. Tänk en stad där det inte alltid är bilköer på Kungsgatan, eller där barnen på väg till Vaksalaskolan inte måste vänta på att få gå över vägen för att det ständigt är tre-fyra bilar som prompt måste tränga sig före. Jag har inga problem med den tanken.

När jag jobbar vill jag gärna lyssna på musik i hörlurar. Problemet är bara att jag lätt rycks med i texten, och då är det svårt att skriva rätt saker på datorn. Det har hänt att textraderna ”Don’t let ‘em tell you that there’s too much noise, they’re too old to really understand” varit på väg från hjärnan ut i mina fingertoppar på tangentbordet. Inte en höjdare när man skriver datorprogram, kanske.

Därför fungerar en del goa- och psytrance (musik som spelas på rave) väldigt bra. Jag får igång adrenalinet, koncentrationen ökar och jag får mer gjort. Den enda nackdelen är att jag börjar stampa takten med fötterna och det kan störa omgivningen. Pink Floyd fungerar också bra, även om jag kan texterna utan och innan.

Tyvärr får inte all trancemusik denna positiva effekt. Det finns störande element, och emellanåt vill en sångare uttrycka sig alldeles för tydligt så att jag kommer av mig i skrivandet.

Som av en händelse började min kollega CJ berätta om en webbplats där artister kan dela med sig av musik. Och då inte MySpace, utan Jamendo. Jamendo är en webbplats där massor av artister lagt upp sin musik för vem som helst att provlyssna och ladda ned. Vill man sedan stödja artisten, kan man köpa skivan via exempelvis iTunes eller Amazon.

På Jamendo hade CJ hittat Diablo Swing Orchestra, som friskt blandar stilar. I ett försök att sätta etiketter på gruppens musik listade webbplatsen ”jazz rock metal classical gypsy”. Men man glömde ”intense”. För musiken är intensiv. Inte på så sätt att det är ett enda oväsen, men det finns en påtaglig intensitet även när musiken inte går på högvarv. Och av någon anledning så funkar det klockrent på mig utan att jag blir störd, och texterna har inte gått in, trots ett antal genomlyssningar.

Jag vill å det varmaste rekommendera Diablo Swing Orchestra och deras ”The Butcher’s Ballroom”. All musik som tänjer gränser har ett värde. Och är det dessutom svängigt som tusan, så blir inte saken sämre.